03 Nov ”Zinken är något speciellt”

Anders Lif är journalisten som älskar bandy i allmänhet och Västerås SK i synnerhet. I 60 år har han följt sporten på läktarplats. Och av alla arenor han besökt under åren vurmar han lite extra för Zinkensdamms IP, i hjärtat av Stockholm.
Så här skriver Anders på sin bandyblogg http://bandy.anderslif.se/2016/11/05/zinken-ar-nagot-speciellt/

Av olika skäl kan jag inte åka till Zinkensdamm ikväll. Jag saknar det. Zinken en mörk vinterkväll, utan snö och regn, är magisk. En ljusrektangel mitt i det brusande och bullrande livet på Söder i Stockholm. Sirener. Flygplan på inflygning. Hyreshus runt. Och alltid mycket folk.

Snacka om hatkärlek. Ibland har Hammarby vunnit smärtsamma segrar här, men ännu oftare har VSK vunnit, nästan alltid efter dramatiska matcher. Riktigt bra och spännande bandy.

Som journalist fick man klättra upp i en skakig fågelholk och tampas med sura vakter. Som vanlig åskådare har jag hellre trängts bland slagfärdiga stockholmare än i den grönvita klacken. Det beror nog på att det längre bakåt i tiden var bråk mellan klackarna. Inget kul alls. Det hör inte bandyn till.

Bråk var det på planen också, understundom. Särskilt när Per Fosshaug var i sitt esse. Jag minns med skräckblandad förtjusning hans duster med Larre Larsson, backen som lämnade VSK för Hammarby.

Jag minns hur illa jag tyckte om alla som flydde från VSK till Bajen. Andreas Westman, Jonas Holgersson, Göran Rosendahl. Och längre fram Lillis Jonsson, fast då hade han redan slutat i VSK en gång. Han återvände som ledare till Västerås, där han hör hemma. Det gjorde Westman också, och Holgersson tillfälligt.

Jag minns när Hammarby var som bäst, med X:et, Jesper Eriksson och de andra. Jag minns hur Bergwall stod i fel mål. Jag minns hur förtvivlat svårt VSK har haft med detta alltid kämpande gröna lag från Söder.

Jag hade, som sagt, gärna varit där ikväll, när Simon Jansson är tillbaka och ska vända ut och in på Hammarbyförsvaret uppbackad av Tobias Holmberg och de andra.