17 jan Anton Andersson: ”Där skulle jag vilja sitta en dag”
I en intervjuserie möter vi några av seriens lovande talanger såväl som en del av alla betydelsefulla personer utanför planen utan vilka sporten inte skulle vara vad den är.
Denna vecka pratar vi med IK Sirius 21-årige målvakt Anton Andersson.
Du är egen produkt i Sirius. Hur blev det bandy för dig?
– Mina föräldrar tittar visserligen alltid på mina matcher och stöttar mig, men de har ingen idrottsbakgrund utan det var min farfar som tog mig till Bandykul, eller om det hette Bandyskolan då, när jag var liten. I nio-tioårsåldern började jag gå på A-lagets matcher och kolla in Jakob Säleby när han stod i mål. Precis som han har berättat i Magasinet Bandyportföljens podcast så hände det att jag fick prova hans handskar. Sedan när jag hade Patrik Johansson (numera i Vetlanda) som instruktör när jag gick idrottshögstadium fick jag hänga med in i A-lagets omklädningsrum nån gång, och när jag såg Sälebys plats tänkte jag att där skulle jag vilja sitta en dag.
Det känns som att du har ett stort klubbhjärta?
– Ja. Västra sidans ramsor och sånger har alltid varit där. Jag har drömt om att få spela på den här nivån i klubben som man faktiskt vuxit upp i och få göra något stort. Sedan har jag ingen aning om jag kommer att vara tillräckligt bra för att fortsätta spela här, men jag känner väldigt mycket för Sirius som förening.
Det verkar inte finnas någon uttalad förstemålvakt i Sirius utan du och Erik Persson har turats om. Hur funkar det?
– Jättebra. Det känns som att vi båda presterade bra under förra säsongen och då blev det naturligt att ingen är förstemålvakt, utan att vi fortsätter varva. Det känns självklart att det är så vi ska göra. Vi har en väldigt bra målvaktstränare, Fredrik Lindkvist, och tillsammans med honom bygger vi vårt spel efter en tydlig struktur.
Hur ser du på säsongen hittills för er del? Sett till tabelläget, plats elva när vi pratar, kan ni inte vara riktigt nöjda?
– Nja, Bandypuls tippade väl oss som tolva och nu är det många matcher kvar och många platser upp inom räckhåll. Man ska komma ihåg att vi har elitseriens yngsta trupp och många som inte har spelat elitbandy tidigare. Som det är nu kan vi både hamna på kvalplatser neråt, i ingenmansland och i slutspel och det. är ett stort mentalt test för oss som grupp. Det tråkiga svaret är att vi får ta en match i taget. Jag tittar inte mycket i tabellen. Ibland händer det att mina klasskamrater (Anton pluggar till lärare) säger till exempel ”Nu ligger ni på sjunde plats, hur känns det?” och då har jag ingen aning, det är ju fortfarande otroligt jämt i serien.
